Min förlossningsberättelse

Mathilda i förlossningsrummet, några minuter gammal

Hej! Herregud vad dagarna springer iväg här. Idag är det den andra juli, sommaren står i full blom och Mathilda har redan hunnit att bli sju (!) veckor. Det har varit sju omtumlande veckor ska ni veta, fyllda av så mycket känslor och obeskrivlig kärlek. Innan jag blev gravid och fick barn var jag ärligt talat totalt ointresserad av förlossningsberättelser men nu tycker jag att det är kul, det är väl så det fungerar antar jag. Ni som inte är intresserade kan ju bara vänta på ett annat inlägg : ) Men till er som skickat dm på Insta och efterlyst min story + andra som känner sig pepp, här kommer min förlossningsberättelse!

Mitt beräknade förlossningsdatum var 31:a maj. På grund av mitt höga blodtryck var det dock planerat att jag skulle bli igångsatt så fort bebisen var ”färdigbakad”, det vill säga tre veckor tidigare, 12:e maj. Jag var inställd på det och helt fine med tanken att bli igångsatt. Den 10:e maj vaknade jag 05:15 (jag tittade på klockan på mobilen) av att det var lite blött i sängen, trodde först att jag kissat på mig men så kom jag på att det kanske var fostervatten? Ringde universitetssjukhuset Ullevål och de bad mig komma in på kontroll. Blev undersökt och de bekräftade att det var fostervatten, men eftersom det var en så liten mängd som börjat rinna fick jag åka hem och vila över dagen och så komma tillbaka på kontroll kl 21 på kvällen igen, med min färdigpackade BB-väska just in case. Dagen gick och inget mer hände, Fredrik och jag lagade tomatsoppa hemma, åt och chillade. Låter ju helt knäppt såhär i efterhand men jag hade inte en tanke på att födseln kunde starta av sig själv trots att det börjat läcka fostervatten, jag var så inställd på igångsättningen. Kl 21 åkte vi till kontrollen och på väg från parkeringen in till sjukhuset fick jag plötsligt jätteont i ryggen och det gjorde även ont att gå. Jag kom in, de tog mitt blodtryck och jag blev kopplad till CTG. När jag låg där på britsen fick jag mer och mer ont i både rygg och mage och barnmorskan såg på skärmen att det faktiskt var små värkar som kommit igång. ”Men jag ska ju inte bli igångsatt förrän imorgon?!” sa jag och den snälla barnmorskan svarade att ”nu ser det ut som att naturen sköter det här av sig själv” (!!!) Vi fick ett förlossningsrum, F gick ut och köpte milkshake till mig, han fick in en egen säng i rummet och vi la oss för att vila, jag kopplad till CTG-apparaten. Jag hann slumra någon timme innan jag vaknade vid prick midnatt av en kraftig smärta i ryggen. Minns att jag tänkte ”Ok NU händer det något” och så kom världens bästa barnmorska Wenche in i rummet och sa att yes Maria, nu ska du föda barn.

Den välkända smörgåsbrickan vi fick serverad efteråt : ) Aldrig förut har väl ostmackor och juice smakat så gott!

Timmarna som följde här är något av ett töcken och jag minns inte riktigt alla detaljer. Jag hade någon slags utom kroppen-känsla flera gånger, fattade typ inte vad som hände och att jag faktiskt födde barn?! Låter kanske galet men så var det. Jag hade hört så många skräckhistorier om fruktansvärda förlossningar så jag förväntade mig det allra värsta. Smärtan var ju såklart som inget annat men jag blev liksom lite överraskad att det gick så, vad ska jag säga, bra? Känner mig otroligt lyckligt lottad. Vi skämtade och skrattade mycket i början mellan värkarna och pratade bland annat om våra katter, coola barnmorskan Wenche, Fredrik och jag. Jag var utan bedövning fram till att jag var 7 cm öppen, då pallade jag inte mer och bad om epidural. Det var väldigt obehagligt när läkaren satte sprutan men åh vilken dröm när den började att verka! Allt blev mjukt och fluffigt och jag kunde sova en timme, mitt i förlossningen. När jag vaknade upp var klockan runt 07 på morgonen och Wenche gick av sitt skift. Hon sa att jag var fullt öppen (10 cm) och att jag kunde pusha på nu, så att hon skulle få ta emot bebisen innan hon slutade sitt pass. Jag kände mig dock inte helt klar och ville ta det i min egen takt så vi sa hejdå och en ny barnmorska tog över, proffsiga Tonje. Nu var jag tvungen att koncentrera mig helt och fullt på värkarna, de var starka och kom tätt men eftersom jag sovit och vilat upp mig hade jag kraft att ta dem. Jag hade övat mycket andning och mental träning under graviditeten så jag fokuserade på att försöka andas mig igenom värk efter värk, tänkte att Mathilda och jag var ett team som skulle fixa det här tillsammans, samtidigt som jag tillät mig själv att släppa kontrollen. När krystvärkarna kom hade jag ändå svårt att ta den första, för det gjorde så obeskrivligt ont. Men barnmorskan Tonje peppade mig och jag minns jag att jag tänkte ”nu j*vlar, hoppas att väggarna är ljudisolerade här”, bestämde mig för att ta ett djupt andetag och bara köra. Jag tog två krystvärkar, pushade allt vad jag kunde under dessa och plötsligt hörde jag ett nytt skrik genom mitt eget, det finaste, sköraste och samtidigt starkaste skrik jag någonsin hört, Mathilda var ute! Jag såg henne för första gången, fick upp henne till bröstet och den känslan ska jag inte ens försöka att beskriva, för det går inte < 3 Mathilda föddes kl 08:38 den 11:e maj, hela aktiva förlossningen tog alltså ungefär 8,5 timme. Smärtan var som sagt helt galen men den mäktiga känslan vägde upp, jag fick inga skador alls och jag kunde verkligen inte ha haft en bättre förlossning. SÅ OTROLIGT tacksam för det.

Det blev dock dramatiskt en kort stund efter att hon kommit ut, hon låg vid mitt bröst och började plötsligt att bli lila i ansiktet. Barnmorskan tog henne snabbt till läkare och det visade sig att hon hade lite lågt blodsocker så hon fick ligga på övervakning de första timmarna efter födsel. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn direkt efter födsel och jag var så orolig och ledsen. Tack och lov var det ingen fara och det rättade till sig snabbt så jag fick henne hos mig på eftermiddagen igen. F och jag satt hos henne, åt och sov under tiden vi väntade.

Fredrik knäppte den här bilden på Mathilda och mig hemma i köket, här är hon tre veckor

När man föder barn är man ju i en sjukt utsatt situation på alla tänkbara sätt och jag vill ge en stor eloge till min älskade man som var vid min sida exakt hela tiden. Fredrik peppade från början till slut och gjorde att jag kände mig 100% trygg. Han fick till och med ett lite skämtsamt jobberbjudande av barnmorskorna för de tyckte att han var så duktig på att stötta mig och att även assistera dem (!) vid ett tillfälle. Och barnmorskorna på Ullevål alltså, vilka änglar, STORT tack till dem.